Jag blev ett monster på min nionde födelsedag. Fast jag förstod det inte just då.

Dagen då Frank Steen fyller nio år händer något som förändrar hans liv. Grannen Alice hund Uffe blir så uppspelt att han råkar bita Frank i handen, och snart börjar Frank drömma mystiska drömmar. I drömmen är han täckt av lurvig päls och springer i skogen på fyra ben. Det enda han vill är att bli klappad, kliad mellan öronen och gosad med. Men varför blir alla så rädda?

Spännande, roligt och lagom läskigt, med cliffhangers som gör att man bara måste läsa vidare. En berättelse om monster och människor, om att inte passa in, och om att hitta sin egen flock.

Med succéer som Cirkeln och Färjan i bagaget debuterar Mats Strandberg som barnboksförfattare med serien om Monstret Frank. Boken är genomillustrerad med fantastiska bilder av Sofia Falkenhem. Monstret i natten är den första boken i serien.

Serie: Monstret Frank (del 1) | Läsålder: 6-9 år | Antal sidor: 107 | Utg.datum: 2016-04-07 | Förlag: Rabén & Sjögren | Illustratör: Sofia Falkenhem | Dimensioner: 203 x 146 x 15 mm | ISBN: 9789129692556 | StorytelAdlibris | Bokus

 

Idén kom i form av en fluffig, fånig liten byracka. Det var våra vänner som skaffade den, och under en midsommarhelg på landet blev vi kära i den allihop. Det var den där sortens hund som kastar sig framför dina fötter, lägger sig på rygg och KRÄVER att bli kliad på magen. Jag började fundera på det faktum att alla hundar sägs härstamma från vargen, och hur svårt det var att tro när man såg just denna jycke. Och som skräckförfattare fick det mig att tänka på varulvsmyten. Vilken sorts monster skulle man förvandlas till om man blev biten av en ömhetstörstande liten hund? Skulle man kanske bli en stor, fluffig varelse som jagade människor – inte för att skada dem, utan för att klappad och kliad och gosad med? Svaret var självklart ja.

Jag hade aldrig tänkt skriva barnböcker, men den här idén lämnade mig inte i fred. Den viftade på svansen och ville ha uppmärksamhet när jag försökte sova. Jag började tänka på en pojke som var ganska lik mig själv i nioårsåldern: Han är lillgammal, ganska ensam och förstår sig inte riktigt på andra barn. Hans föräldrar vill väl, men de är inte perfekta. De ser inte allt som händer omkring dem. De är inte ständigt redo att släppa allt för att dela ut förnuftiga livsvisdomar.

Pojken fick heta Frank Steen, och genom monstret kunde hans sanna jag komma fram; någon som vill ha närhet, vänner, ett sammanhang. Historien växte. Började handla om att hitta sin egen flock där man minst anar det. Och när jag förstod att skräcken för monstret skulle sprida sig i staden blev det också en historia om rädslan för det okända, och hur den kan göra människor farliga. Min egen sorg över hur världen ser ut just nu läckte in mellan raderna, men det gjorde också tron på det goda.

Jag skrev den här boken till mitt nioåriga jag. Han som älskade Astrid Lindgrens berättelser, där vemodet fick ta lika stor plats som spänningen. Jag skulle aldrig försöka jämföra mig med Astrid, men jag hoppades kunna skriva en bok för barn som ibland känner att de inte passar in. Jag ville att Monstret i natten skulle bli en tröstebok. Men det slutade med att Frank och hans nya monstervänner tröstade mig i stället.

Publicerades ursprungligen i Akademibokhandelns tidning Läs – om barns läsning,